Ett misstag

Jag fick för en tid sedan en fråga via en journalist som undrat om min frånvaro från jobbet. När vår personalavdelning på stadskansliet ville kontrollera min semester med mig blev det klart att det jag trott varit registrerad semester inte varit det. Anledningarna är flera men ansvaret är bara mitt och det som varit fel är nu korrigerat.

Journalisten hade läst min blogg. Frågorna handlade om att jag varit på semester i Kenya där jag bl a arbetat med att stötta lokala bybibliotek och medverka till att göra synundersökningar och dela ut glasögon. Sanningen är att jag varit på semester och arbetat ideellt med att hjälpa hiv/aidssmittade, synsvaga, unga och gamla att få sin syn undersökt och glasögon som kan hjälpa dem att leva ett bättre liv. Att jag missat att registrera semester (fram till i somras när vi fick ett nytt personalsystem där jag registrerar semestern själv) är bara att beklaga men det är, som sagt, korrigerat nu.

Jag har också fått frågan om en studieresa till San Fransisco i våras där jag bl a tittade på hur utbildningsväsendet fungerar, hur miljöarbetet bedrivs, hur HBT-kulturen utvecklas och hur vinproduktionen ser ut. Detta är intressant dels för att det är (några av) mina ansvarsområden dels för att San Fransisco och Kalifornien i många avseendet kommit rätt långt på dessa områden. För övrigt bekostades resan med egna medel.

Min blogg är ett redskap att föra ut synpunkter, tankar och funderingar och ett medel att hålla nära, kära och intresserade uppdaterade med vad jag gör. Inte med allt jag gör, men med delar av det som fyller mina dagar.

Jag korrigerar det som blir fel, som jag nu korrigerat min semester.

Rätt ska vara rätt.

Foto- och textcopyright

Foton och texter på denna blogg är copyright Stefan Landberg, om inte annat anges.

För ett år sedan…

…var inte livet så roligt. Min mormor låg på sjukhus sedan några veckor med en cysta i buken och min pappa hade jag precis kört in på sjukhus för magsmärtor i stället för ut i skogen för att plocka svamp. Det här var i lördags för ett år sedan. Jag kom på det när jag pratade med kära mor häromdagen. Ett år har gått. Mormor dog 4 oktober och pappa lever fortfarande och mår bra; men vilket år det varit.

Livet är upp och ner. Helgen tillbringades i Stockholm där jag bl a fick nöjet att se Alliansens partiledare på Sergels torg. Inspirerande och roligt! Och roligt hoppas jag det blir i kväll på Pressnatta, Bok- & biblioteksmässans invigning. Garanterat mycket roligare än jag hade det för ett år sedan…

Dagens ego…

…står nog franske presidenten Sarkozy för. Enligt en artikel i GP har ett antal personer valts ut att flankera honom baserat på deras längd. För en kort statsman är det kanske inte så roligt att omges av långa personer. Också Napoleon lär ha agerat på samma sätt. För egen del fungerade det inte så bra när jag var yngre – att omge sig med småbröderna ingav inte särskilt mycket respekt. Inte heller idag skulle det fungera då de båda två är längre än jag… Å andra sidan heter jag varken Sarkozy eller Napoleon.

Kärleken övervinner allt!

I söndags var jag, för första gången på många år, på en högmässa. En god vän, J, välkomnades i kyrkan, och jag tyckte att det hörde till att också jag ställde upp i välkomnandet. Naturligtvis gör jag mitt bästa för en nyinflyttad utsocknesbo på andra sätt – kaffe, middagar, lite fest och introduktion i stan i allmänhet – men att också komma till domkyrkan tycker jag på nåt sätt hör till god ton, i alla fall när det gäller J.

J predikade om texterna om den barmhärtige samariern. Det intressanta var utgångspunkten att det finns nog något av alla fyra ”deltagarna” i berättelsen (om mannen som blev nedslagen, om den som slog ned, om prästen som bara tittade på och gick vidare, och den barmhärtige samariern som stannade till och hjälpte den nedslagne) i oss alla. Jag kom att tänka på detta igen idag när gårdagkvällens debatt om bl a samkönade äktenskap recenserades i dagens GP. 

Debatten, om kyrkans syn på bl a HBT-frågor, är ju en avspark och en möjlighet till insyn inför kyrkovalet om ett par veckor. (Förhandsröstningen började för övrigt i går!) Även om jag själv lämnat Svenska Kyrkan följer jag ändå med intresse vad som händer i kyrkan, och det gläder mig att allt fler öppnar ögonen för vad som för mig varit en självklarhet länge – Gud älskar mig oavsett vem jag i min tur älskar. Den intolerans som ändå finns hos många, oavsett parti och Gudssyn, får mig att känna sån ilska att jag nog inte är långt ifrån att vara en av de fyra i J:s predikan. Och det är inte den barmhärtige jag syftar på.

Att SD överhuvudtaget deltog i debatten förvånar mig, med tanke på att det finns mycket som sägs i bibeln som de rimligen inte kan ställa upp på när det gäller synen på kärlek, tolerans och mångfald. Å andra sidan finns det förstås en del skrivet som jag själv har svårt att ställa upp på – allt beror ju på hur man tolkar. Själv tillhör jag den generöst tolkande och den som väljer att se ljuset i allt och inte läsa bibeln som f-n själv, ungefär som min partikollega Vivianne Wetterlin uttryckte det i debatten.

Oavsett vilken gud man tror på så hoppas jag att kärleken övervinner allt. Låt den nu först övervinna SD och visa alla att kyrkan står för kärleksbudskapet – för alla och inte bara vissa.

Studentbostäder – alltid eftersökta!

I dagens GP kan man läsa om bristen på studentbostäder och den uppsjö av alternativ som erbjuds i stället. Allt från båtar via uthyrning av egna rum. För några år sedan drev jag själv, tillsammans med en kd-kollega i fullmäktige, linjen att vi borde se över de äldreboenden vi har och anpassa dem där det så är möjligt till studentboenden. (Läs motionen här.) Tanken var flexibilitet, att boendena snabbt skulle kunna ställas om till äldreboende igen om och när så behövdes. Tyvärr blev inte mottagandet från de styrande partierna särskilt positivt.

Jag är lite osäker hur det ser ut med våra äldreboenden, men det borde vara uppenbart för alla att vi saknar studentbostäder… Min egen tvåa lämpar sig inte riktigt för delat boende, annars hade jag gärna ställt upp för att underlätta för de som nu ligger lite illa till. Jag hoppas på en ny byggboom – något som behövs särskilt nu när räntorna är låga och arbetskraften relativt billig. Bygg på – det är bra för ekonomin – och studenterna!

Vikten av folkbildning

I söndags publicerades i GT en debattartikel som jag och Berit Danielsson, vår förbundsordförande i SV, Studieförbundet Vuxenskolan, skrivit. (Läs den här.) Folkbildningen samlar varje år miljoner deltagare i olika sorters studiecirklar. Studiecirklarna handlar om allt från språk och keramik till jägarexamen och tusentals ämnen däremellan.

När vissa kommuner nu skär ner på anslagen till folkbildningen så är det inte bara studieförbunden som drabbas. Direkt och indirekt drabbas ungdomar och vuxna, yngre och äldre, när deras verksamhet inte kommer kunna genomföras och på sikt drabbas samhället i sig. Det engagemang som studieförbunden kanaliserar är naturligtvis oerhört viktig – vad skulle ungdomarna göra om inte möjligheten att musicera fanns och vad är den aggregerade kunskapsökningen hos medborgarna egentligen värd?

Mölndal tillhör en av de kommuner där anslagen nu riskerar att skäras ner och mina kolleger i SV Mölndal kämpar hårt för möjligheten att kunna fortsätta sin verksamhet. (Läs artiklarna i GP här och här.) Jag hoppas, för deras och ungdomarnas skull, att de lyckas!

Mål – självmål eller målsättning?

Ibland ställs allting på ända. Ens målsättning om dagliga blogginlägg till exempel. Av massa olika skäl – en del bra och andra mindre bra – så har det inte fungerat. Ibland saknar man liksom idéer även om både lusten och tiden finns. En god målsättning landar i ett självmål.

Ibland möter man en annan människa vars mål och ambition att åstadkomma något får en att fundera på varför man själv blev engagerad politiskt. Så var det igår kväll. En vän, vi kan kalla honom G, var på besök. Utöver det vanliga tjötet pratade vi också om mål och målsättningar. Han skrattade och sa att jag vet att en hel del av det jag planerar inte kommer hända, men det är bra att ha målen.

Jag kan inte annat än instämma. Det har känts ett tag som att jag inte riktigt vetat åt vilket håll jag ska – som om jag saknar mål, fastän det är massor som jag vill göra och förändra. Men om man är lite vilsen är det ju lite svårt att planera vägen framåt… Nu har jag satt ner fötterna i att i alla fall försöka (åter)finna mina mål. Det är väl en bra målsättning? Återkommer längre fram!

Tåg 443…

Det känns lite som om jag inte har tid att skriva annat än när jag sitter på tåg. Det är till viss del sant och till viss del inte. Det är bara lite rörigt just nu, på ett bra sätt!, så att jag har knappt koll på mina tankar… Jag som brukar vara så strukturerad känner mig helt upp och ner och lite vilsen i alla känslor, allt fifflande och mifflande med jobb, yrkanden, resor och annat. Och det övergripande känslan är ändå att allt är bra! Allt är jättebra! Jag har bara inte fått – tagit? – kontroll över mitt liv än. Återkommer när jag gjort det, både med personliga och politiska reflektioner över högt och lågt. Tills vidare får ni nöja er med denna avskedshälsning från en helgresa till Norrköping och Stockholm, som jag nu lämnar i härligt solsken. Trots allt ska det bli skönt att komma hem till Gbg och en kopp rooiboste.

Självsäkerhetens pris – ett minidrama i en akt

Akt 1, scen 1: Vagn 2 på tåget till Stockholm med avgång 06:00. Deltagare: den manliga passageraren vid fönstret på andra sidan gången som skall komma att få huvudrollen i detta korta drama, mannen i sätet vid gången bredvid honom, jag själv vid fönstret på andra sidan gången, kvinnan i stolen bakom  och mannen som kliver in i vagnen när scenen börjar.

Handling: mannen kliver på tåget och går fram mot vår stolsrad, kryssandes fram bland statisterna som irrar fram och tillbaka i vagnen, letar upp sina platser, hämtar tidningen, stuvar undan bagage och plockar fram datorerna. Mannen kommer fram till min stol, men lutar sig mot kvinnan i stolen bakom min och säger; ”Ursäkta, jag tror att det där är min plats”. Kvinnan nickar och reser sig med en gest som indikerar varsågod och säger ”Absolut, jag har min plats här framme” och pekar mot stolsraden bredvid min ”men jag tänkte att de ville sitta ihop”, som om de båda männen som satt bredvid mig skulle på gemensam affärsresa. En intressant tanke, tänker jag.

Kvinnan tar sin väska och går de få stegen från stolen bakom min till raden bredvid min, lutar sig mot mannen inne vid fönstret och säger ”Ursäkta, jag tror att ni sitter på min plats.”

Självsäkerheten, vi kan kalla honom så, tittar på kvinnan och skakar på huvudet. ”Vagn 2, plats 20″ säger han. Sedan lägger han till ”05.54-tåget, och det är ju det här”. Många huvuden i vagnen vänds, då de flesta andra, i likhet med mig själv och kvinnan, antar (efter att ha läst skyltarna på perrongen) att detta är 06:00-tåget…

Kvinnan, inte fullt lika säker men tillräckligt säker, säger ”Ja, men det här är 06:00-tåget. Ska du med 05.54-tåget får du nog springa…”

(Om detta hade varit en film så skulle vi nu ha zoomat in mot klockan i vagnsänden som visade 05.52…)

Mannen reser sig hastigt, tittar förvirrat omkring sig och säger ”Jag kommer aldrig att hinna”. Nej, tänker jag, står du kvar där är det helt kört.

Akt 1, scen 2. Det är här det blir problem för jag vet inte vad som hände när han klivit av tåget… Hoppas att han hann, men jag tror inte det… Självsäkerhetens pris denna morgon var ett missat tåg. Trots att han var ute i god tid. Sedelärande, eller hur?